Skänk åt den fege en hingst av Peter Mosskin

Stephen King skrev för cirka 10 år sedan två böcker med namnen ”Desperation” och ”Väktarna”, den senare under sin pseudonym Richard Bachman. Dessa båda böcker är till det yttre två helt olika skräckromaner, men när man läser dem så inser man snart att samma människor dyker upp i båda böckerna, men i olika skepnader.

Det är dessa böcker jag tänker på efter att ha läst Peter Mosskins ”Skänk åt den fege en hingst” från 1994. Att tankarna går till Stephen King beror på Mosskins upplägg av boken, som är uppdelad i två separata berättelser där samma personer finns med men i olika roller eller skepnader.

Detta är dock den enda liknelsen till Stephen King, för denna roman är sannerligen ingen rysare eller thriller. Läsaren får inledningsvis följa en mans efterforskningar efter sin farmors historia och hennes namn. Efterforskningarna leder till Saloniki, och här serveras vi en historia kring den judiska flickan Channah som växer upp tillsammans med sin far och kvinnan Sofia. Vi får följa familjens liv i sin by, och vi får också träffa den rike ryska officer som sedermera gifter sig med Channah och tar henne med till Sankt Petersburg. Men är detta den rätta historien? Kanske, eller kanske inte.

Som läsare kommer vi åter tillbaka till mannen som gör sina efterforskningar, och nu hittar han en annan väg och en annan historia. Denna gång serveras historien om samma judiska flicka, Channah, som nu lever fattigt med sin far och samma Sofia i den vitryska byn Vitebsk. Här träffar Channah en skräddare som hon gifter sig med och flyttar till Kronstadt, en flottbas vid finska viken.

Vilken historia som är sann får vi aldrig riktigt veta, boken slutar med att Channah flyr tillsammans med sin familj för att komma ifrån det gryende judehatet som sprids i ryssland. Destinationen är mot Sverige, men hur det går får man som sagt inte veta i denna bok. ”Skänk åt den fege en hingst” ingår dock i en trilogi, så den fortsatta händelseutvecklingen finns i ”Glöm inte bort att jag finns” från 1997 och ”Där stäppen tar slut” från år 2000.

”Skänk åt den fege en hingst” är en mycket poetisk och vackert skriven roman. Tyvärr är detta det enda positiva omdömmet, för samtidigt är den väldigt svår med korta, avhuggna meningar som gör att boken blir väldigt svårläst. Det känns också som att Mosskin skrivit boken samtidigt som han tänkt ut handlingen vilket gör att man ständigt förlorar sammanhanget.

/Belgarion

Andra bloggar om: Peter Mosskin, Böcker, Recension