Gregorius av Bengt Ohlsson

För nästan ett år sedan läste jag Hjalmar Söderbergs eminenta roman ”Doktor Glas”, en roman från 1905 som beskriver Doktor Glas moraliska dilemma hur han skall hjälpa den sköna prästfrun Helga från den anskrämlige och elake prästen Gregorius.

Denne präst är nu huvudpersonen i Bengt Ohlsson roman med just namnet ”Gregorius”. Bengt Ohlsson har i denna roman, så att säga, vänt på steken; vi får med andra ord uppleva samma historia som i ”Doktor Glas” men ur prästens synvinkel.

Detta sätt att skriva en roman på är fullständigt genialiskt och vänder upp och ner på känslor och tankar på det mest fascinerande sätt När jag läst ”Gregorius” så får jag samma känsla som när jag läste Pär Lagerkvists ”Barabbas”, där vi från en åskådares ögon får uppleva Jesus korsfästelse istället för den traditionella, bibliska versionen.

Läsaren får i boken följa Gregorius uppväxt och hur han träffar den unga Helga, i vilken han blir djupt förälskad. Denna kärlek är inte helt problemfri eftersom han är så mycket äldre än henne; detta gör kärleken något skamfylld. De gifter sig i alla fall, men det visar sig snart att Helga inte alls trivs med situationen. Otroheten blir ett faktum, en otrohet som snart blir uppenbar för Gregorius. I stället för ilska och vanmakt fylls han av förtvivlan och självförakt, men också av ett förvirrat hopp om att hon åter skall bli hans. Han möter dock en annan kvinna som han tycker mycket om och han känner att livet kan te si annorlunda än det som varit.

Att läsa ”Gregorius” ur prästens perspektiv är som att vända kappan efter vinden. Den fullständiga aversion som jag hade mot Gregorius efter att ha läst Hjalmar Söderbergs roman, byts ut mot sympati och jag börjar förstå hans handlande och ser att det alltid finns två sidor på myntet.

”Gregorius” är Bengt Ohlssons sjunde roman sedan debuten 1984 och den belönades med Augustpriset 2004, samma år som den kom ut. Förutom författare är Bengt Ohlsson också bland annat en flitig krönikör i DN.

/Belgarion

Andra bloggar om: Bengt Ohlsson, Gregorius, Böcker, Recension