Rosens namn av Umberto Eco

I det medeltida Italien utspelas en kamp mellan det religiösa och det profana, mellan det goda och det onda. Detta är en kamp om makt mellan påvedömet och kejsardömet.

Det är mitt i denna kamp som munken William från Baskerville och novisen Adso kommer till det norditalienska benediktinerklostret i Umberto Ecos roman "Rosens namn". Det egentliga skälet till Williams och Adsos besök är att medla mellan utsända delegater från kejsaren och påven, men de hamnar mycket snart mitt i en serie besynnerliga mord. Dessa mord måste ha blivit begångna av någon i munkförsamlingen, varvid Abboten vid klostret ber den skarpsinnige William att diskret undersöka vem som utfört dessa dåd.

Men varför skulle en munk vilja mörda andra munkar? Vilka hemligheter är så viktiga att det är värt sju bestialiska mord på lika många dagar för att låta dem förbli hemliga? Det är detta broder William och hans novis måste reda ut.

Rosens namn (Il nome della rosa) var Umberto Ecos första roman och utkom 1980. Men italienaren Eco var mycket verksam redan långt tidigare. Redan 1956 skrev han en sin doktorsavhandling om munken Thomas av Aquino, vilken i Rosens namn har en framträdande roll. Intresset för det medeltida klosterlivet är märkbart hos Umberto Eco, och det genomsyrar också romanen. Även en icke teologibevandrad får ut mycket av beskrivningarna av det karga klosterlivet med dess dagliga böner och rutiner, och detta gör att boken är intressant även förutom detektivhistorien som hela tiden finns där som den röda tråden. Lägg därtill ett mycket vackert språkbruk och Rosens namn blir en glädjande upplevelse.

Det enda som kan upplevas som något negativt är att vissa beskrivningar ibland blir något omständliga samt att boken genomsyras av lite för många latinska ord och meningar. Dessa förklaras i och för sig längst bak i boken, men medför också tyvärr att det blir mycket bladvändande fram och tillbaka.

Andra bloggar om: Recension, Umberto Eco, Böcker