Min son - ett geni
Det svenska vokabuläret slutar aldrig att förvåna mig. Jag anser mig ha ett relativt bra grepp om det svenska språket, och kan följa med mycket bra i de flesta diskussioner.
Sedan sitter jag bekvämt bakåtlutad i favoritfåtöljen och läser Dan Browns bok "Gåtornas palats" och snubblar på sidan 67 över följande mening, och jag citerar:
"Det var hans hängivenhet som förbluffade henne - hans oomkullrunkeliga lojalitet....."
VA, tänker jag och en något snuskig tanke rusar under en sekund genom mitt huvud...OOMKULLRUNKELIGA....men hallå ?
Hur många av er känner er oomkullrunkeliga ikväll ? Hur många av er känner er bekväma och säger genast: Ja, det ordet använder jag nästan jämt ?
Jag ska gärna bekänna; jag har aldrig stött på ordet oomkullrunkeliga förut!
Men här kommer det fantastiska. Jag berättar detta med ett frustande vid middagsbordet, varvid min tolv-årige son allvarligt vänder sig mot mig och säger
- Ja, men pappa. Oomkullrunkeliga betyder ju typ orubbliga, visste inte du det...?
Vad svarar man på det....han är ett geni !
/Belgarion
Andra bloggar om: Oomkullrunkeliga, Dan Brown, Geni
posted by Peter Ljungkvist @ 20:15
12 comments
12 Comments:
Jag visste! Jag är ju lite äldre än tolv förstås. :) Nu kommer det säkert börja dyka upp överallt förresten, för det brukar konstiga ord man just har lärt sig göra även när det är helt osannolikt.
Tack för ändrad länk. Nu har jag börjat skriva om deckare.
Hmmm, är det bara jag som inte hört detta ord....Får nog plugga igenom SAOL...=)
Härligt med deckarna, ska genast in och kolla...
Det är inte så vanligt. Möjligen för att man är rädd för att folk ska få felaktiga associationer, vad vet jag. :)
Tycker att det var ett ganska talande ord ändå, men frågan är hur användbart det är. Om man skulle använda det i dagligt tal skulle man ju bli tvungen att säga om det typ 20 gånger, för det första för att man skulle snubbla på bokstäverna och för det andra för att folk inte skulle tro sina öron!
Hehe, ja risken för att få felaktiga associationer är relativt överghängande tror jag marika...=)
tina, jag snubblade flera gånger bara jag skulle skriva ordet...=)
Det som förvånar mig lite är att det är i en översättning av en nyare bok som ordet fanns. Reagerade du, tina när du läste "Gåtornas palats" ?
Det är i varje fall ett väldigt bra ord, överhuvudtaget så är det nog lite inne att använda lite arkaismer i dagens språk, t.ex. runka när det gäller att skaka eller så. Eller vad vet jag, bara en känsla=)
Mina elever gillar att det står att dvärgarna runkade på skäggen (tror jag det var) i Bilbo. De får helt klart felaktiga, i det här sammanhanget, associationer.
Vad gäller oomkullrunkeliga, så tycker jag det är ett härligt gammalt ord att slå i skallen på folk. Särskilt ihop med ordet sanningar blir det bra. :-)
Jag betraktar det som ett ganska vanligt svenskt ord och använder det på fullt allvar då och då, ja.
//JJ
Amber, ja det finns onekligen en hel drös med "roliga" ord. Tror faktiskt jag kommer ihåg texten ur Bilbo.
Johan, så där jättevanligt kan det väl inte vara i alla fall ? Inte inom literaturen väl....?
Jag kände till det, och tycker det är ganska härligt!!
Belgarion: tillräckligt vanligt för att jag och mina inte särskilt ord- eller litteraturintresserade vänner skulle känna till det i tolvårsåldern i alla fall.
//JJ
Hmm, du säger det johan. Jag förmodar att ni är rätt smarta tolvåringar.
Skicka en kommentar
<< Home