Mastodont av en mästare

"De förlorade sagornas bok 1 & 2" är berättelsen om sjöfararen Eriol som kommer till Ensliga ön och blir mottagen av Lindo och hans fru. Vid deras brasa om kvällarna får Eriol höra de mest fantastiska historier.

Det är historier om skapelsen, hur allt i världen skapades av gudarna. Det berättas också sagor om landet Midgård och de folk som bor där. Det berättas om alver, dvärgar och orcher.

Ringen-triologin ?

Nej knappast, men däremot det som senare ligger till grund för i stort sett allt som John Ronald Reuel (J.R.R) Tolkien skrev under sin livstid.

"De förlorade sagornas bok" är tankearbetet och de anteckningar som J.R.R Tolkien började med redan 1910. Efter hans död 1973 gavs denna bok ut efter att sonen Christopher Tolkien gått igenom alla anteckningar och redigerat dem.

Boken, som kan sägas vara föregångaren till "Silmarillion", är tung. Inte bara sidmässigt (den är på nästan 900 sidor) utan också tung att läsa. Till varje saga finns mängder med noter och hänvisningar. I slutet på varje saga finns även en gedigen analys med namnförtydliganden, kommentarer av Christopher Tolkien mm.

Det är med andra ord ingen bok som kan läsas från pärm till pärm utan måste läsas portionsvis. Detta är dock inget negativt, varje portion avnjöts till fullo.

"De förlorade sagornas bok" är fantastiskt skriven och eggade åtminstone min fantasi fullt ut. Man kan dessutom inte annat än imponeras av J.R.R Tolkiens nogrannhet i skrivandet.

/Belgarion

Andra bloggar om: J.R.R Tolkien, Böcker, Recension