Språket

När jag ändå är i farten med Malins bokfemma, så tar jag den för vecka 4 på en gång.

Blev lite överraskad av att hon valt "Språket" denna gång, för detta är något jag har gått och tänkt på ett längre tag nu (ja, ibland har man inte mycket annat för sig att tänka på).

Vad jag tänkt på är förhållandet mellan språket och handlingen i en roman (eller novell).

Är något av dem viktigare än det andra ?

Eller är det kombinationen som är viktigast ?

För att svara på Malins bokfemma tänkte jag ge 5 exemel på böcker där dessa frågor kristaliseras.

1. "Det ultimata", där språk och handling är optimalt. Här vill jag ge som exempel J.R.R Tolkien och hans "Sagan om ringen". Tolkiens språkbruk är ju vida känt eftersom han också var språkforskare. Samtidigt är det ett otroligt "driv" i handlingen och böckerna är mycket spännande.

2. "Handling före språk", där det är bokens handling som utgör fundamentet och där språket många gånger är taffligt och ovårdat. Här kan många deckare (kanske främst svenska) sorteras in. Som exempel här vill jag ge den bok jag läser nu, Hans Holmérs "Åttan". En mycket spännande bok som är lätt att fastna i, men där språkbruket är otroligt dåligt.

3. "Språk före handling", där språket är det tongivande men där handlingen bara blir en bisak. Mitt exempel här blir Peter Mosskins "Skänk åt den fege en hingst". Boken är mycket poetisk och vackert skriven språkmässigt, men där jag nästan somnade på grund av att handlingen inte gick framåt.

4. "Varken eller", som narturligtvis är en bok som både är mördande tråkig och där språket är horribelt. Detta är förmodligen den svårast kategorin, eftersom böcker ofta har någon sorts handling som kan vara spännande eller intressant. Men för att ta ett exempel så tycker jag att Jackie Collins hela kollektion böcker hamnar ganska nära denna kategori.

5. "Mitt val", ligger naturligtvis nära "Det ultimata". Det finns dock inte så otroligt många sådana böcker och författare, så det jag uppskattar mest är en spännande handling med driv men också ett språk som är "vårdat" och som känns väl underbyggt. Här finns naturligtvis mycket litteratur, och med risk för att vara tjatig så väljer jag här Stephen Kings "Det mörka tornet".

Ja, detta är min lista och mina, totalt subjektiva, funderingar. Men för att hålla debatten vid liv, vad tycker ni...?

/Belgarion

Andra bloggar om: Bokfemman, Böcker, Språk